Magsår

Igår kväll började Alfons nysa.

Först nös han en gång,

sedan började han nysa hejdlöst och hosta.

Sedan började näsan rinna.

Så nu har vi en dunderförkylning som huserar hos oss.

Visserligen heter det:

"Ju fler, desto bättre."

Men vi hade faktiskt klarat oss

alldeles utmärkt utan just den här förkylningen.

Och imorse när vi kom upp,

efter att ha sovit si så där typ

ingenting,

så regnade det...

Men då bestämde vi oss för att ignorera det,

och satte på julmusik!

Det var super mysigt.

Jag har aldrig gillat julen,

men under min graviditet fick jag

en hormonskada i hjärnan,

så nu älskar jag julen.

Sådana saker är det ingen som pratar om

på föräldrautbildningen minsann...

Hur som helst.

Min favoritjulmusik är Kikki Danielsson.

I den här bloggen dömer vi ingen, ok?

Sambon är så där supernöjd över det musikvalet.

Men egentligen är det nog inte så

att jag är så där överförtjust i Kikki Danielsson,

men min mamma spelade alltid hennes julskiva

när jag var liten varje jul.

Så det är liksom jul för mig.

Men gissa om Alfons fick huvudbry under frukosten.

Han satt ju givetvis och undrade:

"Vart fan är Kikki någonstans egentligen?!"

Till slut när jag satte ner honom i gåstolen

begav han sig raka vägen mot högtalarna 

och började titta bakom dom.

Till slut när han inte hittade henne gav han upp

och fortsatte jaga sin mamma och pappas hälsenor.

Den där gåstolen ger mig magsår!!

Ni vet den där känslan man kan ha, 

när man bara går och väntar på att det ska smälla?

Man går liksom på helspänn.

P-r-e-c-i-s så är det att leva med

en gåstol i huset.

Man hör först på håll hur

det tassar lite, lång bort.

Sedan kommer ljudet sakta närmare,

och närmare.

(Tänk er musiken från Hajen)

Man börjar spänna sig, och kolla oroligt över axeln.

Sedan blir det tyst...

Man slappnar av och intalar sig 

att den här gången var det falskt alarm.

SEN!! PLÖTSLIGT!!

Från ingenstans hör man hur något tar fart,

ökar hastigheten.

(Fortfarande Hajen musiken)

Man blundar, försöker andas lugnt.

Så... smack!! Rakt över hälsenorna!!

Man tar tag i köksbänken, biter sig i läppen

för att undvika att lära sonen de värsta svordomarna.

Och när man vänder sig om och kollar ner på

hur mycket skada det vart den här gången,

ja, då möts man av världens lyckligaste kille,

med en leende i hela ansiktet,

jättestolt, 

att han hittade mamma den här gången också...

Här är "terroristen" i kylskåpet...

Framåt marsch!

Mitt lilla troll försöker krypa!!
Som jag väntat!
Det blir en och annan resa ner i parketten dock.
Stackarn, har ett rejält blåmärke i pannan.
Har testat en modell på mjuk hjälm, men den satt inte bra alls.
Han ser så lycklig ut när han inser att han tar sig framåt!
Men nu blir det till att börja säkra här hemma.

Komvux

Ja, då har man anmält sig till Komvux då.
Börjar läsa svenska i januari, följt av engelska.
Vill tacka alla som peppat mig till att börja jobba med något där jag får använda mig av skrivandet.
Det är en bit tills jag är där, men det är en början.
Nu vet jag iallafall vad jag vill göra i framtiden!
Under tiden fortsätter jag att blogga om allt skit och allt underbart som händer mig!

Advent

Vad är det för fel på svenskarna egentligen?

Enligt skollagen så får man inte fira advent i skolan längre.

Det är ju löjligt!!

Bara för att det finns elever som inte har den religionen?

Och?

Vi befinner oss ju faktiskt i Sverige och VI har den religionen!!

Om det nu finns personer med annan religion som anser att det vore sååå hemskt att

ta del av en svensk tradition, ja då kanske skolan kan fixa

så de slipper gå till kyrkan.

De kan ju få ha vanlig lektion som vanligt då.

Om vi ska hålla på och fjanta på det här viset,

då kan vi ju lika gärna lägga ner varenda religion i hela världen.

Aldrig att ett muslimskt folk skulle avsäga sig sina traditioner

bara för att det hade blivit väldigt många svenskar i det landet.

Och varför skulle dom? Det är ju deras förbannade rätt att fira sina högtider.

Jag har ingenting emot att någon med en annan religion firar sin högtid,

så låt mig för fan fira min.

Och diskutionen om hurvida vi då skulle fira alla religioners högtid i skolan...

Varför skulle vi det?

Vi befinner oss i Sverige, som är ett kristet land.

Jag skulle aldrig ens tänka tanken att be en skola i Iran

börja fira advent, varför skulle dom vilja det?

Det som dessutom gör mig så förbannad är

att detta sitter varenda familj och pratar om

vid sina köksbord,

men så fort det kommer upp till

diskussion i det öppna rummet,

då kryper den fega svensken in i

sitt hörn och tycker ingenting!

Inför adventsfirandet i skolan igen,

om hundra år vet inte barnen som

går i skolan i Sverige vilka de svenska högtiderna är!!

 

 

Ps: Den som försöker vinkla detta till att jag skulle på

någon sätt vara rasistisk eller ha

rasfientliga åsikter kan ju bara lägga ner,

och läsa texten en gång till! Ds

 

Hallen

Våran stoooora hallspegel. Har gått och kikat på sen sen innan vi började bygga.
Och nu hänger den här!!
Skönt att allt är klart.

Återvinning

Tips på vad man kan göra med alla tomma barnmatsburkar.
För det är klart rekommenderat att de är tomma...

Reclaim badrummet!

Vi har äntligen dusch igen!
Jag som hatar att bli blöt, trodde aldrig jag skulle längta efter en riktig dusch.
Skönt att slippa halka runt i badkaret.
Men det häftigaste var att nu märkte jag verkligen hur mycket utav mig som försvunnit.
När man sitter i badkaret ser man ju bara en enda blek massa.
Men ståendes vart det väldigt tydligt!
Delar som jag trodde tillhörde min kropp är numera borta!
31 kilo lite drygt har försvunnit sedan Alfons föddes.
Blir det fler barn tänker jag INTE köra frosseri stilen igen och äta för 5...
Nu ska jag torka håret, sen blir det en tripp ut på landet.
Ha en trevlig helg!!

Lycka

Jag kan tycka att livet är lite jobbigt ibland. Men när jag ligger här bredvid en man jag älskar av hela mitt hjärta och hör de lugna andetagen från min son, då somnar jag i total lycka...

Morgonpromenad

Vart en kortare runda idag.
Alfons var inte alls nöjd i vagnen, och jag tror det beror på att han overall är lite för stor.
Den åker liksom upp i halsen, mot öronen och det gillas INTE!
Så jag får nog skaffa någonting i hans storlek. Kanske jacka och byxa istället för overall?
Det är inget kul att vara ute och gå med ett barn som tittar på en som: "HJÄLP MIG!!!".
Lite svårt att slappna av och njuta då...
Hur gör ni som har små? Har dom kläder som sitter som ett smäck, eller löser ni det på något smidigt sätt? Kanske bara är Alfons som är kinkig på detta. Har ni tips tar vi gärna emot!!

Hårbekymmer

Har haft lite problem med att hitta ett balsam som funkar.
Hittade ett som var helt ok.
Håret gick att borsta ut, för det är det som varit problemet.
Men det vart så fettigt. Innan håret ens hunnit torka såg det redan skitigt ut.
Men nu har jag hittat ett nytt balsam,
Och hittills så känns håret rent.
Det var mycket lättare att få lite volym i det också när det inte tyngs ner av den feta hinnan.
För övrigt vet jag inte vad jag ska göra med håret.
Trivs med långt hår, men det har en tendens att bli lite tråkigt...
Har testat kort-aldrig mer!
Lugg-för mycket jobb.
Kanske ska testa någon ny färg?
Egentligen är nog problemet att jag är så kass på att styla...
När man har så mycket hår blir det jobbigt att få alla strån att ligga där man önskar...
Kom gärna med tips och råd!

Är jag normalstörd nu?

Sedan den 10 juni 2011 är jag utan mediciner.

Jag klarar av min vardag bra.

Jag har lättare att hålla reda på tiden.

Jag klarar av att planera min dag och jag får inte panik om planeringen rubbas.

Jag klarar av att ha ansvar, och lyckas med bedriften att

både planera, inhandla och laga maten.

Jag sover på nätterna.

Men mest av allt:

Jag känner...

När jag går bland gula löv en höstmorgon så känner jag lycka!

Jag kan känna mig så löjligt lycklig och glad

över helt vanliga saker.

Och det slog mig för ett tag sedan:

Jag har alltid predikat att människor med liknande diagnoser

bör testa medicinering, för det öppnar upp till en helt ny värld.

För det är faktiskt så att utan medicinen hade jag inte klarat av min vardag.

Då har jag alltid mött personer som varit rädda för att bli "avtrubbade".

Och jag har alltid sagt att det bara är skitsnack,

att man kan känna även med medicin.

Men det sista året, efter att Alfons föddes,

och gravidhormonerna pyst iväg,

har jag insett att jag inte känt på 10 år.

Jag har inte varit som en monoton zombie,

självklart har jag varit både glad och ledsen.

Men jag har inte känt den där bubblande lyckan

över att se fina löv.

Många kanske tycker att det verkar konstigt att bli

så lycklig över lite löv.

Men det här är förmodligen något som många andra

också blir glada över,

men inte reflekterar över.

För det kommer inte som en chock för dem,

att plötsligt efter ett decenium känna lyckorus.

Jag ångrar inte att jag tagit mina mediciner,

för utan dom hade jag inte klarat av livet.

Jag har alltid sagt:

"När jag började med medicinen, då föddes jag."

För så kändes det.

Men nu känns det lite som jag blivit född igen,

nu när jag får uppleva det här häftiga!

Min diagnos och mina problem märks inte av så mycket längre.

Ibland undrar jag om jag drömde alltihop,

har jag verkligen ADD?

Kan det vara så att det mesta växt bort,

att jag lärt mig så mycket strategier så jag klarar mig?

Kan det vara så, att jag är som alla andra nu?

Kan det vara så att jag är normalstörd nu?

Mot nya äventyr

Jag börjar jobba den 9:e januari.
Har känts jobbigt, men nu har jag fått en nytändning!
Känns spännande och läskigt!!

Måleri

Sitter och tittar på en intervju med Caroline Af Ugglas.
Jag fullkomligt älskar henne!
Hon är en riktig inspirationskälla.
Känner att jag borde plocka fram staffliet, köpa nya målargrejer och börja måla!!
Jag saknar det så mycket, men vet inte varför jag inte har tagit upp det igen.
Hade en riktig inspirationsdipp för ett par år sedan och kastade allt. Jag har till och med kastat tavlorna...
Hm, ja, får fundera lite på det här...