lördag 28 april 2012

Utmaning

Min vän Stephanie (Vargdrömmar) har
då och då små utmaningar i sin blogg
och nu har jag fått en utmaning
i form av 11 frågor som jag ska försöka besvara.

1. Beskriv outfiten som är ditt säkra kort när du ska någonstans och inte vet vad du ska ha på dig.

Mina jeans som jag köpte precis
när det började synas att jag var gravid.
Det är de enda byxorna jag kan ha.
Till det har jag en tröja som ser ut som ett tält.
Allt för att slippa kommentaren:
"Åh, vad roligt! När ska du föda?"

2. Största modemissen?

Mina jeans som jag köpte precis
när det började synas att jag var gravid.
Det är de enda byxorna jag kan ha.
Till det har jag en tröja som ser ut som ett tält.

3. Hur är du som konsument?

Skittråkig.
Hittar jag en tröja jag gillar köper
jag den i alla färger på en gång...

4. Sämsta presenten du fått?

När jag fyllde fem fick jag min första
motorcykelhjälm av mina föräldrar.
En jättebra present, annars hade jag ju
inte kunnat åka med pappa på motorcykeln.
Men hur kul var det när man fyllde fem...?


5. Sämsta presenten du gett?

Pass.

6. Vad gör du helst i sommar?

Ligger i solen och solar min vältränade mage.
Nää, nu kom verkligheten ifatt mig...
Jag menar: Ligger bakom bastubryggan
i Klubbholmen... I vassen...



7. Vilken maträtt är du bäst på att laga?

Man tar till höger precis efter Statoil.
Sen vänster.
Sen kommer man fram till en liten låda
som säger:
"Välkommen till McDonalds,
det går bra att beställa!"


8. Första barndomsminnet?

Återigen en födelsedag.
Jag tror det var kvällen innan min
fyra årsdag.
Min mamma frågar vad jag önskar mig
och jag svarar:
"En storasyster!"
Jag fick en kanin som visade
sig ha en hjärnskada.
På allvar!
Mamma och pappa förklarade
att de måste lämna tillbaka kaninen.
Kan tillägga att när jag var i övre tonåren
råkade pappa försäga sig att
han åkte ut till jaktstugan och sköt Stampe...


9. Favoritsport att titta på?

Handboll.
Tro det eller ej, en bollrädd tjej som jag!


10. Om du var en idrottsstjärna, vilken sport skulle du helst utöva?

Vissa hävdar att dans inte är en sport.
Men jag ångrar bittert att jag la av med dansen.
Jag skulle vilja vara proffsdansare!


11. Hur och på vilket sätt försöker du värna om miljön?

Jag gasar inte så hårt.


Hoppas du blir nöjd med svaren Stephanie!
Kul med lite annorlunda inlägg ibland.


Och de jag utmanar är:

My och Thessan

Det går att kopiera frågorna här!

1. Beskriv outfiten som är ditt säkra kort när du ska någonstans och inte vet vad du ska ha på dig.
2. Största modemissen?
3. Hur är du som konsument?
4. Sämsta presenten du fått?
5. Sämsta presenten du gett?,
6. Vad gör du helst i sommar?
7. Vilken maträtt är du bäst på att laga?
8. Första barndomsminnet?
9. Favoritsport att titta på?
10. Om du var en idrottsstjärna, vilken sport skulle du helst utöva?
11. Hur och på vilket sätt försöker du värna om miljön?





måndag 23 april 2012

Natalie VS PRO

Innan jag fick barn hände det aldrig att
jag befann mig på affären innan lunch.
Och absolut inte innan 10.
Så jag har ju aldrig tidigare upplevt
hur det är att ha kapplöpning
med 2000 pensionärer på Coop.
Det är inte den roligaste upplevelsen
när man tagit sig nästan hela vägen
nedför en varugång med barnvagnen
och precis i slutet viker det in en liten
gumma med rullator och
ställer sig mitt i gången
och börjar metodiskt gå igenom
ketchup priser.
Både blind och döv är den lilla gumman.
Jag har en illröd vagn, men den ser hon inte.
Och jag harklar så där lagom irriterat,
men, nej, hon är helt omedveten
om min existens.
PRO borde dela ut skyltar som det
står: "BRED LAST"
som de kan hänga på rullatorerna.
Så man får vända vagnen och skynda sig
fort som fan nedför gången
åt andra hållet
och hoppas att det inte viker in någon
allierad med gumman från andra hållet.
För rent praktiskt är det inte så lätt att
klättra i ketchuphyllan med en 2 månaders bebis.
Alfons har ju inte lärt sig att klättra än...
Lite fascinerande är det dock att se
hur otroligt pigga i benen
alla 80 +are när de börjar närma sig kassan.
Man går där i lugn och ro och tittar på diverse saker.
Mest tittar man i chokladhyllan,
och önskar att man vore 15 kilo lättare.
Plötligt upptäcker man ett lätt vinddrag bakifrån.
Ganska snart märker man att man blir omsprungen
av både den ena och den andra.
Ja, då har pensionärerna på Coop upptäckt
att jag börjar närma mig kassan,
och då blir det minsann fart!!
Först till kassan vinner!!!
Jag kan meddela att jag inte vann någon tävling.
I slutet av chokladhyllan stod det
en liten gumma och läste prislappar
på en påse Marianne kolor...


Trött

Jag är hur trött som helst idag.
Ändå har jag sovit jättebra,
eller rättare sagt:
Alfons har sovit bra.
Han somnade vid 8, halv 9
och sov till halv 3!
Sen var vi upp och käkade lite
och somnade om.
Nu har vi ätit frukost
och Alfons sover i soffan
och jag borde väl lägga mig i den andra
änden av soffan,
men jag har så sjukt svårt att
sova på dagen.
Dessutom är det som att
han känner på sig att jag
också vilar,
för då vaknar han och måste
kolla vad jag har för mig.
Istället tror jag att jag tar itu
med sängbäddning,
tvättmaskin, diskmaskin
och dammsugning.
Och då sover han minsann,
det finns tydligen inget bättre
ljud att sova till
än dammsugaren...

måndag 16 april 2012

Rött

Alfons hade massa hår när han föddes,
sen tappade han det mesta.
Detta är ju väldigt vanligt på bebisar.
På BVC sa de att det kan ta några månader
innan håret kommer tillbaka.
Men min son har verkligen ärvt
min hårväxt.
Allt hår har vuxit ut igen.
Alldeles rött är det.
Idag när han låg hos mig i soffan
så såg det ut som om någon
stött guldglitter över hans huvud.
Det är så oerhört vackert!



söndag 15 april 2012

Takida

Idag är det stor röjning hos familjen
Nyberg/Malmros-Ahlin.
Äntligen ska vi få ordning på de två mindre sovrummen.
Det ena ska bli ett kontor slash hobbyrum.
Det andra ska så småningom bli
Alfons rum.
Det kommer ju dröja länge innan han sover
i eget rum, men det vore skönt
att ha ett rum där man kan ha alla hans grejer.

Igår var vi på Takida.
Första gången vi var ifrån
Alfons så där länge.
Det gick faktiskt jätte bra.
För mig är det viktigt att han
vänjer sig vid att ha barnvakt.
Jag tycker det är jätteviktigt att
jag och Martin ska kunna få tid bara vi.
Någon kanske tycker det är tidigt
att lämna bort honom när han
bara är 2 månader.
Men vi tycker att det känns ok.
Och vi lämnar honom dessutom bara
med våra föräldrar.
Det var hur som helst jättekul!
Takida var superbra,
maten innan var supergod
och sällskapet var supertrevligt.
En rolig grej:
På biljetterna stod det:
"Ståplats onumrerad"
Undrar hur det hade organiserat alltihop
om det stått:
"Ståplats numrerad"?
Hade varit intressant att se faktiskt!


måndag 9 april 2012

Nej tack, jag ska inte ha några påsar, ungjävel!

Idag knackade det på dörren.
Jag gick och öppnade och där stod två
små tjejer i 8 års åldern.
De ville sälja plastpåsar.
Jag tackade vänligen nej.
Jag hade Alfons på armen
och de började genast ställa frågor
om vad han hette och hur gammal han var
och liknande frågor.
Den ena flickan vart väldigt upprymd
när hon fick höra att Alfons var namne
med hennes katt...
Den andra flickan såg väldigt fundersam ut.
Och efter ett tag så sa hon:
"Du... Är det inte väldigt konstigt
att även fast man fått ut bebisen
så är man fortfarande lika tjock?"
Pedagogisk som man är fick hon en jättebra
pedagogisk förklaring på det fenomenet.
Innerst inne fick hon den mindre
pedagogiska versionen:
"Nej tack, jag ska inte ha några påsar... ungjävel!!!"
Nej, jag skoja bara.
Hon menade inget illa.
Jag skrattade riktigt gott när jag stängt dörren.
Alfons tittade väldigt undrande på mig.
Men faktum är att när jag provade jeans
förra veckan på JC
och böjde mig framåt samtidigt som jag
råkade titta i spegeln så var
den spontana reaktionen:
"Vem fan har hängt en ICA påse på min mage?!!"
Så nu är det en jädrans promenerande om dagarna.
Satsar på att kunna gå på Fuego snart.
Hoppas att jag ska kunna svänga på höfterna snart igen,
just nu känns det som om de sitter fast.
Och jag har börjat dregla efter graviditeten.
När jag sover blir min kudde helt blöt!
Man skulle kunna tro att jag fött barn
genom munnen med tanke på
hur slapp i kinderna jag är...
Imorgon blir det promenad med Sophie och Jenny
och lilla Stina och Casper!
Nu ska jag ta min nybadade son, ge honom mat
och hoppas på att han sover lika länge som igår kväll:
7 timmar... i sträck!
Förmodligen var det en engångsföreteelse.
Men jag är som en groda.
Jag lever på hoppet!

tisdag 3 april 2012

När Alfons kom till världen - The story

Nu har det gått sex veckor sedan Alfons föddes.
De flesta jag känner har också fått sina små underverk.
Så nu kommer min förlossningsberättelse.

Kl 02 den 17 februari vaknade jag
av att jag kissade på mig.
Efter 2,5 nanosekunder inser jag
givetvis att jag inte kissar på mig,
utan att det är vattnet som gått.
Med hjärtat i halsgropen begav
jag mig mot badrummet
och duschen.
Där stod jag sedan och bara stirrade,
och undrade hur mycket vatten
det får plats i en och samma person.
Martin var snabbt på plats han också,
och undrade även han samma sak.
Nu gick det upp för mig att:
"Nu jävlar ska det födas barn!"
Fick tag i telefonen och ringde det
för länge sedan inlagda numret
till förlossningen.
Snacka om att stressnivån på
Basketgatan 1 höjdes rejält
när det var UPPTAGET!
I ca 30 minuter möttes mitt öra
av en envis upptaget signal
innan någon svarade.
Snacka om att jag svor både
en och annan ramsa
över landstinget då.
När jag väl kom fram och fick prata
med en barnmorska fick jag beskedet
 att eftersom värkarna inte startat
skulle jag få en tid på Bedömningsmottagningen
dagen efter
och sedan kunde jag lugnt gå
 och lägga mig igen.
Eller hur!?
Det var ju jättelätt att INTE ligga där i sängen
och INTE känna efter om det kom värkar.
Så i 1 timme låg jag och tittade i taket.
Sen plötsligt började det mola i magen.
Först var jag osäker på om jag kände rätt.
Men efter ett tag var det inga tveksamheter alls!
Väckte Martin som fick börja klocka värkarna.
Det var allt mellan 5 minuter
till 25 minuter mellan värkarna.
Ringde och talade om att värkarna
hade kommit igång.
Men nej, jag fick inte komma in till förlossningen,
jag skulle fortfarande till bedömningsmottagningen
kl 11 dagen efter...
Vid 10 tiden packade vi in oss i bilen
och åkte den lååånga vägen till Uppsala.
Väl framme på parkeringen vägrade jag gå ur bilen.
I min värld när man säger att någonting gått,
innebär det att någonting har gått iväg, är borta, inte är kvar.
Men så är inte fallet när vattnet har gått.
Det bildas tydligen hela tiden nytt vatten,
så varje gång jag reste på mig var det som Niagarafallen.
Och för att komma till bedömningsmottagningen
måste man gå igenom cafeterian på sjukhuset.
Förnedringen var total.
Alla skulle tro att jag kissat på mig!!
Förmodligen skulle ingen ha trott det med tanke
på vilken del av sjukhuset vi var på
plus att jag var väääldigt gravid.
Men just då kunde jag bara tänka på
att folk skulle tro att jag kissat på mig.
Efter mycket övertalning av Martin
tog jag mig till slut igenom cafeterian
och upp på bedömningsmottagningen.
Bara det att promenaden från bilen och in
satte lixom igång det hela
och plötsligt hade jag typ 3 minuter mellan värkarna.
Så när jag hade gjort den, enligt mig,
stora ansträngningen och tagit mig
till bedömningsmottagningen
var det bara att vända i dörren och ta sig
ner till förlossningen istället.
Så igenom cafeterian igen...
På förlossningen fick vi komma in i ett
undersökningsrum först.
Och barnmorskan förklarade för mig
att eftersom mitt vatten hade gått
så måste jag stanna kvar om hon undersökte mig.
Hallå?!
Som om jag hade tänkt att åka därifrån!
Undersök på du, tänkte jag.
Klockan var 12.
Öppen 2,5 cm!
Yes, nu händer det!
Nu ska vi föda barn!!!
Fick komma in på en förlossningssal,
där vi gjorde oss ganska hemmastadda.
Vi kunde räkna med att det skulle ta en timme
per centimeter innan jag var helt öppen.
Så då började det ett riktigt race med gåstol,
pilatesboll, liggande, stående och ibland nästan upp och ner.
Martin var skitduktig på att försöka få mig
att andas rätt.
För det mesta tror jag dock att den
enda som fick i sig syre var Martin.
Men det var ju bra, för då var ju iallafall han pigg!
Klockan 18 undersöktes jag igen.
Med lite enkel matematik räknade jag ut att
jag minst borde vara öppen 6-7 cm.
Väntade med spänning på vad barnmorskan
skulle säga.
Och nu var det en ny barnmorska,
den första jobbade tydligen inte dygnet runt
och hade gått hem.
"Åh, vad du har jobbat på bra!"
Säger hon.
Du är öppen 3 cm."

3 CM!! SKOJAR DU MED MIG?

"Jaha" Sa jag till Martin.
"Vårt barn kommer födas lagom till påsk..."

Efter 4 timmar till
orkade förmodligen
varken personal eller de andra stackars
kvinnorna som också var där för att föda barn
höra på mina skrik längre,
för då frågade dem om jag ville ha smärtlindring.
"Ja, just fan! Smärtlindring! Jag visste att det
var något viktigt vi hade pratat om på föräldrautbildningen!"
Jag hade totalt glömt bort att det fanns smärtlindring!
Vid 22 tiden på kvällen fick jag lustgas, epidural
och även värkstimulerande för att skynda på det hela.
Förmodligen hade de inte tid eller plats att
ha oss kvar till påsken...
Och epiduralen var som en skänk från ovan!
Jag somnade på en gång!!
Sen kände inte jag en enda värk fram till midnatt.
Då  vart man ju lite kaxig.
"Ska det vara så här kan jag föda hur många barn som helst!!"
Strax efter midnatt ångrade jag mig
och tog tillbaka vartenda ord.
Krystvärkarna gjorde entré...
Herrejävlar!
Om någon hade stört sig på mina skrik tidigare
så var det ingenting mot mina
djungelvrål under krystvärkarna!
Ett tag undrade jag vem det var som lät,
och upptäckte ganska snart att det var jag själv.
Hade ingen aning om att jag hade sådana röstresurser.
Martin var ett helt underbart stöd.
Enda gången jag var lite otrevlig var när både han
och barnmorskan försökte peppa mig genom
att säga:
"Kom igen... En gång till!"
...i typ 2 timmar...
En gång till för mig är EN gång till
och inte 457 gånger till.
Då skrek jag:
"Håll käften!"
I samma sekund som jag gör det inser jag att
barnmorskan kanske blir ledsen och tänker gå därifrån.
Så då hann jag lägga till "Martin!" lite fort innan nästa värk.
Trots peppande ord och ett jäkla massa krystande
ville det inte komma ut någon bebis.
Alfons hade fastnat mot mitt blygdben.
Milt uttryckt kan jag säga att det var inte skönt.
Jag var som en elitgymnast och befann
mig alla möjliga olika ställningar för att
försöka få honom att åka nedåt.
Men nehe, lilla Alfons ville inte...
Efter vad som kändes som tiden fram till påsk
hade han äntligen hittat rätt.
Nu hade jag hållt på så länge och var
så svettig att Martin fick badda pannan
med kalla handdukar.
Han la den kalla handduken på min panna,
i all välmening.
Men varje gång jag skulle krysta så lyfte jag
ju på huvudet och tryckte ner hakan i bröstet
och då åkte den förbannade handduken ner över
ögonen varje gång.
Så till slut fick min kära sambo en kall handduk
rakt i ansiket!
Det var tydligen väldigt viktigt att
jag skulle dricka blåbärsoppa under hela den
här cirkusen också.
Martin sprang med det där blåbärssoppe glaset
framför mig hela tiden mellan värkarna.
Men varje gång jag skulle föröka få i
mig lite blåbärsoppa
så lyckades Martin trycka ner sugröret i botten på
glaset och jag fick inte i mig någonting.
Och inte hann jag göra någon uppmärksam på
detta mellan värkarna heller...
Sista timmen under krystvärkarna
hade jag dödsångest
och började undra över hur alla skulle reagera
när jag bara dog där i sängen.
Det var det absolut värsta, läskigaste och traumatiska
jag varit med om i hela mitt liv.
Till slut hade jag ca en halv sekund mellan värkarna
och jag kunde nästan inte andas.
Även Alfons började bli påverkad.
Så då stängde man av det värkstimulerande droppet,
och trodde väl att kroppen skulle sköta det själv.
Men om någon frågat mig hade jag ju kunnat
tala om för dem att min kropp i princip inte
fattar någonting.
Det har jag lärt mig under graviditeten...
Så under 2 minuter hade jag inte en enda värk.
Och stackars Alfons kom ingenstans.
Så från ingenstans kommer det en till barnmorska
och sätter en spruta i min hand och
tjoff så kom Alfons ut!
Ca 24 timmar efter att vattnet gått.
Och precis då var all smärta som bortblåst!
Alfons skrek och jag grät.
När jag fick upp honom på bröstet
var det en så enorm känsla som
inte går att beskrivas.
Men jag fick inte njuta så länge av det.
Eftersom "lill"killen vägde 4260g
var det en hel del som hade gått sönder.
Så nu skulle det sys.
Förstår precis hur de där Kallikå figurerna
på syslöjden kände sig.
Som tur är har jag inte fått några fysiska men
av hela upplevelsen.
Den psykiska biten jobbar jag fortfarande med,
bland annat genom att skriva av mig lite.
Hoppas jag inte skrämt upp någon allt för mycket.
Barnmorskan sa ändå efteråt
att jag haft en helt normal förlossning.
Och då bestämde jag mig för att
om det där var normalt...
inga fler barn här inte!

söndag 1 april 2012

Vårfin

Shoppade vårkläder till Alfons i fredags.
Det vart en vårjacka och ett par tygskor.


Har haft en jättebra och mysig helg.
I fredags var vi till Marcus, Sanna och söta lilla Tuva-Li.
Det är så himla kul att Alfons och Tuva-Li
är så nära varandra i ålder.
Det skiljer ju bara några veckor på dem.
Dom kommer få så himla kul ihop!
Det är ungefär som min kusin Kenny och jag,
det skiljer en månad på oss,
och vi har haft massa kul medans vi växte upp.
Igår var vi på landet hos Martins föräldrar.
Också supermysigt.
Idag startade vi med en sovmorgon för min del.
Martin och Alfons kom in och väckte mig
vid halv 8 tiden.
Sedan somnade dem om,
och jag gick upp.
Snacka om skiftbyte...
Sen vart det en lång promenad i blåsten.
Eftermiddagen spenderades med att putsa fönster
och allmänt röja hemma.
Nu har vi precis ätit jättegod rostas med klyftpotatis
och svampsås.
Dessutom kunde jag för första gången
sedan maj/juni njuta av ett glas vin.
En av fördelarna med att inte amma faktiskt.
Alfons var superduktig och somnade
i sin säng alldeles själv!
Nu sover han som en stock!
Och snart ska vi nog göra detsamma.
Man har ju inte så sena vanor längre...