Hem ljuva hem

Idag har jag äntligen fått vara hemma lite. Har inte gjort så mycket, bara lekt med bilar och ätit mat. Alfons och Martin var till lekparken, jag var med en stund men fick gå hem och vila.

Jag hade inte förstått att bakterierna i blodet var lika med blodförgiftning... Och då är det inte så konstigt att jag är trött...

Alfons blev jätteledsen när jag skulle åka tillbaka till sjukhuset. Fan, vad ont det gör i hjärtat...

Martin kommer och sover här en natt till, det känns bra. Sen jobbar han så det inte funkar. Det finns en liten, liten chans att jag kan få behandlingen flyttad till Enköping. Då skulle jag kunna åka till Lasarettet och få min spruta istället för ändå hit till Uppsala. Jag får antibiotikan kl 12, 20 och 04. Jag skulle kunna sova hemma och bara åka upp till sjukan vid 4, eftersom vi bor så nära.

Men det är inte säkert att det går att ordna. Klart är iallafall att jag måste ha antibiotikan i minst 7 dagar till, alltså 10 dagar allt som allt.

Det är tur att all personal här på BB är helt underbar och får mig att orka.

Små monster i blodet

Idag hade jag hoppats på att jag skulle få åka hem, men nej.

Imorse kom provsvar som visade på en bakterie i blodet, men de visste fortfarande inte vilken sort.

Så innan lunch kom Martin och Alfons och efter jag fått min antibiotika så åkte vi iväg och åt lunch. Jättemysigt. Vi åt på Pizza Hut. Och även om jag mådde så illa av antibiotikan så var det så härligt att slippa sjukhuslukten. Sen åkte vi och kollade på bilar, bara för att fördriva lite tid då jag absolut inte ville tillbaka till sjukhuset. Till 20:00 var jag tvungen att vara tillbaka för min nästa antibiotikakur. 

Vi svängde in på City Gross för att handla lite lördagsmys till mig, men jag kände mig bara spyfärdig av det mesta.

Jag ska prova lite chips ikväll och se om det funkar. Men bara det faktum att jag faktiskt haft en chipspåse i min direkta närhet i flera timmar utan en tanke på att öppna den... Nä, det är inte riktigt jag. Då vet man att jag inte mår bra.

Efter handlingen bestämde vi oss för att faktiskt åka hem en stund, så jag kunde packa lite nya kläder, lukta på mitt hem och bara slappna av lite. Men precis innan vi ska åka ut ur Uppsala ringer telefonen och läkaren vill att vi kommer tillbaka på en gång.

Så vi åkte tillbaka. 

Naturligtvis hade läkaren fått några akutfall så vi fick snällt sitta och vänta. Jag somnade av utmattningen av utflykten och Alfons och Martin gjorde det mesta för att skynda på renoveringen av BB.

Till slut kom läkaren och då hade de fått veta vad för bakterie som simmade runt i blodsystemet, och det är tydligen ingen sån där lurvig sak, med söta ögon utan mer en bakterie med horn och vassa tänder.

Den vill tydligen jävlas både med hjärtat och infektera huden om jag har otur.

Men i nuläget låter mitt hjärta finfint och jag har inga sår, men än mitt narkomanliknande armveck.

Och bebisen ska heller inte ta någon skada.

Tur att de satte in antibiotikan på en gång! Och tur att jag bad dom ta tempen en extra gång. Och lite tur att njurarna ändå slog på nödstopp, annars hade jag nog inte åkt in...

Så det blidde inget åka hem.

Känner mig rätt uppgiven, allra helst när Alfons frågar: "Bor du här?"

Men i kväll kommer Martin tillbaka och sover här med mig i natt, för jag orkar inte ensam en natt till.

Så han ska sova i den här lådan;

Ha en trevlig lördag på er! 

Och om det är någon som vet någon som varit i samma situation med just njurarna får ni gärna förmedla en kontakt, kanske jag kan få tips eller veta hur man löste det.

Kram!!

Det här är vad som händer

Ja, jag har så tråkigt här i min sjukhussäng att jag får fördriva lite tid med att blogga.

Jag vart inkörd till Enköpings lasarett i onsdags morse med ännu ett njurstensanfall.

Jag har haft det tidigare under sommaren och fick då en kateter från njuren genom ryggen för att avlasta njuren som annars kan förlora sin funktion om det står vätska för länge.

Efter att katetern strular varje dag i tre veckor så slutade den plötsligt att fungera helt och jag hade ingen värk. Så få togs beslutet att ta bort katetern. Detta görs vanligtvis med att man klipper två trådar och lätt drar ut slangen ur ryggen. Men inte på mig...

Det visade sig att slangen inte gick att räta ut, utan låg som en krok i njuren. I 3,5 timme försökte flera läkare med hjälp av olika verktyg bända ut slangen ur min rygg. Till slut kände både dom och jag att det inte gick att fortsätta. Det blev operation två dagar senare. Sen skulle det vara bra.

Men jag har känt i njurar, urinledare och blåsa att något varit fel hela tiden.

Och jag hade rätt.

Njuren var återigen full med vätska, och jag har stenar i båda njurarna.

Hade jag inte varit med barn hade det kanske varit lätt att åtgärda, men nu sitter vi lite i ett dödläge. Eftersom jag verkar bilda sten även i katetern är det ett avlägset alternativ iallafall för mig. Eftersom insättningen av slangen görs delvis utan bedövning och gör för jävla ont och jag vet att det kommer bli samma problem igen så vill jag inte ha en ny.

Jag har även en infektion i njurbäckenet så i nuläget gör man ingenting åt stenarna.

Jag ligger inlagd, på BB. Bra terapi för mig som fick så dåliga erfarenheter av BB när Alfons föddes.

Här får jag antibiotika intravenöst och de håller koll på mig hela tiden.

I förrgår hade jag nästan 40 graders feber, och jag som aldrig har feber däckade totalt. Att dessutom få ligga på en stenhård brits i en röntgenapparat i en timme i väntan på att de programmerar om maskinen för bebisens skull är heller ingen höjdare med feber...

Men bebisen mår hur bra som helst har hysteriskt roligt med att sparka på min irriterade blåsa...

Jag saknar min familj så sjukt mycket, vill bara hem och kramar på dom. 

Förhoppningsvis får jag åka hem imorgon om jag inte behöver få antibiotikan i blodet utan i tablettform. Sen börjar projekt "vad fan gör vi med njurarna". 

Från mobilen!

Oj då, nu drog tiden iväg! Jag har strykit alla gardiner i vardagsrummet och det tog sin lilla tid.

Och nu har ändan ramlat ner i soffan och orkar inte gå och hämta datan så det får bli ett mobilt inlägg iallafall.

Jag är så trött! Idag är min längsta arbetsdag på veckan plus att Martin jobbar natt. Då går det i ett, från morgon till kväll! Alfons är superduktig nu när han vet att jag har ont och är trött. Han äter, tittar på Bollibompa, duschar, borstar tänderna utan protester. Sen kryper vi ner i hans säng och läser lite böcker. Det är så svårt att inte somna där med honom!! Han tar oftast inte längre än 10 minuter på sig att somna och det är skönt när man har massor att göra, som tvätt och disk. Eller som ikväll, gardinstrykning...

Imorgon ska jag på röntgen eftersom man upptäckte i fredags att jag fortfarande har vätska i ena njuren. Mardrömmen är att de måste sätta en ny slang i ryggen. Men eftersom jag inte har lika starka smärtor som för två månader sedan då de var tvungna att sätta in den för att avlasta njuren så tror jag inte att de gör det nu.

Vi får se...

Det här är ju inte vad man önskar sig...

Vad gör du nu för tiden?

Det var typ mer än ett halvår sedan jag skrev här. Har inte haft så mycket att skriva om, och när jag väl fick något att skriva om mådde jag för dåligt för att orka...

Har gjort en resa inom den svenska vården som jag är föga imponerad av och det har jag tänkt dela med mig av.

Men som vanligt gillar jag inte att blogga från telefonen, som tur är har jag fått ordning på datorn så nu ska det bli ändring på uppdateringarna!

Återkommer imorgon!