Trött dag

Imorse var det skitkallt när vi gick ut!
I Drömparken såg det ut som om vintern tittat in!
Åkpåsen känns som en bra investering.
Idag är jag så slö. Och Martin jobbar sent idag, så det blir till att bada, läsa saga och natta all by my self ikväll.
Visserligen något jag gör då och då, men ikväll hade jag gärna haft lite hjälp eftersom jag är så jäkla trött.
Tur att Alfons är glad för det mesta iallafall. Och att han somnar så bra.

När klumpigheten kom till stan

Ja, det gick ju åt helvete med påslakanet...

Borde ju ha räknat med det...

Min kropp beter sig ju inte riktigt som jag vill längre.

Det är först nu, på 28 år

som jag märker av fysiskt att jag faktiskt har ett handikapp.

Många med ADHD/ADD är väldigt klumpiga.

Som barn har jag inga minnen av om

jag var klumpig eller ej.

Sen började jag med dansen och fick kontinuerligt

träna upp min simultankapacitet

och min smidighet.

Under alla år jag dansade lyckades jag hålla klumpigheten i schack.

Slutade dansa när jag var 19.

Sakta, utan att jag märkte det smög sig klumpigheten på.

Man tycker ju att den hade kunnat vara lite artig,

knackat på dörren och frågat:

"Får jag komma in?"

Då hade jag ju kunnat dra fram en stor bokhylla

och ställt framför dörren.

Men nej, nu har den smygit på mig

i flera år.

I juni 2011 fick jag reda på att jag väntade Alfons

och slutade då genast med den medicineringen jag

haft under 10 år.

Och då, plötsligt, drar klumpigheten

in likt ett gigantiskt karnevalståg!

Med pompa och ståt, rakryggad med ett elakt flin!

Jag missar dörröppningar och springer in i dörrkarmar.

Jag missar köksskåpet när jag ska ställa in glas,

och smäller in glaset i handtaget på köksluckan,

så det blir glas över allt.

Jag tappar nappflaskan,

givetvis utan lock,

så det blir ersättning i hela köket.

Jag kastar all fruktsallad på vardagsrumsmattan,

istället för att lyckas få upp den på gaffeln.

Jag stänger bildörren,

utan att dra in benet först.

Jag springer in i kanten på soffan,

när jag ska försöka undvika att springa in i bordet.

Och så vidare och så vidare...

Och det är väl ok att vara lite klumpig,

det kan ju till och med vara lite charmigt.

Men detta händer i princip varje dag!

Och då pratar vi inte om att EN sak händer under dagen,

utan jag lyckas på något magiskt sätt få med alla saker på listan

och lite till.

Så att jag skulle lyckas få ihop ett påslakan...

Nej, projektet slutade ungefär i samma sekund som det började.

Så nu får det vara slut på denna jäkla prestationsångest.

Visst, det finns folk som gör sin egen mat till barnet,

det finns de som syr egna kläder till barnet,

det finns för tusan till och med folk som syr sin egen jäkla vagn

till barnet.

Men jag har bestämt mig!

Det finns faktiskt människor som jobbar

med alla dessa saker.

Och jag vill INTE vara delaktig i att bidra till arbetslösheten.

Imorgon köper jag ett fint, färdigsytt påslakan!

 



Söndag!

Imorse när jag vaknade fick jag julkänslor!! Det var jättefint med iskristaller på sovrumsfönstret.
Så länge de håller sig på utsidan är de fina att titta på...

Idag tänkte jag att jag skulle sy påslakan åt lilleman.
Har köpt nytt täcke åt honom, för han blir så kall på natten, och förmodligen vaknar han för att han fryser...
Så idag ska pysseltanten fram!!
Ute kommer han inte behöva frysa iallafall.
Köpte en fin och varm åkpåse igår.

Önska mig lycka till med sömnaden.
Tålamodet och jag är väl inga kanonpolare direkt...

Promise!

Jag lovar att jag ska FÖRSÖKA lägga upp fler bilder i bloggen!

Bävernylon

Åh, vad intressant det vore att veta vad Alfons tänker!
Undrar om 8 månaders bebisar tänker i bilder,
eller i ord?
Kanske både och...
Ser fram emot när han kan börja uttrycka sig i ord.
Barn kan ju säga och tänka de mest roliga sakerna.
Jag vet själv hur rädd jag var en vinter när jag var 4-5 år.
Jag hade hört mamma prata med min dagmamma
om att hon letade efter en bävernylonsoverall åt mig.
Levde med oron hela vintern!
Jag var så glad när våren kom!!
Jag trodde nämligen att mamma letade efter
en bäverdräkt åt mig...
Såg framför mig den stora platta svansen
och de stora tänderna.
Hade varit så där lagom kul inför polarna...

Jag har beställt nya hjul till vagnen.
De som sitter på nu har verkligen gjort sitt.
De gnisslar, slammrar och slår.
Folk tror säkert att det är bönder i stan som ska tröska.
Men nej då, det är bara lilla jag med min röda fara,
som låter fan!
Så nu längtar jag efter de nya hjulen så jag slipper
skrämma gamla tanter på morgonpromenaden.

På tal om morgonpromenaden.
Har fått mina inlägg till skorna, och det funkar jättebra.
Jag får inte ont alls. Förutom i det kroniska nageltrånget,
men det har ju lixom inte med inläggen att göra.
Så imorse vart det 8 km igen.
Det är superskönt att det funkar.
Och förhoppningsvis ska jag skona mina leder ett litet tag till.
Jag hoppas även att ryggen ska bli bättre nu
när det är lite mer dämpning under fötterna.

Ingen bra kombo!!

Kjol, strumpbyxor och gördel och en Natalie som ska på toa...
Ingen bra kombo.
Lite som pappHammar när han åker rullskridskor inomhus...
Nu drar jag till Hufvudstaden!!

Ett vackert party!

Ikväll blir det återträff med alla tjejorna från makeuputbildningen!

Just nu har jag huset för mig själv, diggar Spotify och har precis badat!

Riktigt lyxig egentid!

Martin har bytt bort jouren så att jag ska kunna åka, men jag måste vara hemma

ganska tidigt imorgon bitti igen, så jag bestämde mig för att ta bilen

och åka hem senare ikväll.

Kanske inte så kul när man för en gångs skull hittar på något och

lämnar hemmets lugna vrå,

men vad gör man?

Roligare att vara med en stund än att inte vara med alls, faktiskt.

Just nu sitter jag här och bygger upp en rejäl ångest över

hur jag ska sminka mig.

Några av de andra tjejerna är så sjukt duktiga på

att lägga make,

och jag har ju inte lagt en avancerad,

snygg sminkning på snart 10 år...

Kanske skulle göra en effektsminkning?

Typ Frankensteins monster?

Eller det kanske är lite för lätt?

Bara lite mascara lixom...

Nej, jag kör nog på mitt "safecard".

Tråkigt, enkelt, men genomförbart.

Har ingen lust att ställa mig nu och börja träna på

sminkningar när jag snart ska åka.

Det brukar sluta med att jag ser ut som om jag ska

 söka jobb på Malmskillnadsgatan,

och bryter ihop och vägrar gå iväg dit jag ska.

Intalar mig själv att jag är en naturlig skönhet.

Nej, nu har jag inte tid med mer skämt.

Måste kila och hämta spackelspaden!!

Byxor

Nu måste jag snart köpa byxor. Jag har ju gärna lite baggy byxor, men nu ser jag ut som någon sorts hiphop gangster!
Att jag dessutom gick med Alfons vita torktrasa hängandes ur bakfickan gjorde ju inte saken mer klädsam!
(olika gäng visar sin gängtillhörighet så)
Så nu blir det snart shopping!!
Det är ju skönt med viktnedgång men ännu roligare om man hade något att ha på sig!! :-/

Ber om ursäkt

Det har inte blivit så mycket bloggande på sista tiden.
Svårt att avgöra om det beror på att telefonen varit på service, eller om mitt liv bara helt enkelt varit rätt trist på sista tiden.
Inget att rapportera liksom.
Men nu har jag fått en ny telefon, så kanske det kan bli bättring...
Lovar inget dock!

Välkommen tillbaka, men gärna lite trevligare...

Har precis haft en gubbe här som mäter fukt.

Han skulle kolla hur det gick med fuktskadan i badrummet.

Men det är den mest otrevliga och arroganta sak jag träffat.

Först och främst så knackar han inte på dörren.

Han BANKAR så grannen förmodligen gick och tittade

om det stod någon utanför deras dörr också.

Och i samma sekund som han har bankat på dörren, vänder han och går tillbaka till bilen.

För att hämta nyckeln, för det var ingen som öppnade sa han.

Men herregud, jag ligger ju inte på dörrmattan om dagarna,

ursäkta att jag inte öppnade i samma sekund som du klev upp på trappan!

Han önskade kanske att jag skulle ha hoppat runt, varit superglad och viftat på svansen...

När han väl kommer in så stänger jag sovrumsdörren, för Alfons hade precis somnat.

Då sätter människan igång och börjar vissla...

Jag vet inte om han trodde att jag stängde in hunden i sovrummet.

Men om han hade tittat sig omkring hade han kanske

förstått att vi inte inrett vardagsrummet

med babygym, gåstol och matstol åt en hund...

Och det skadade badrummet är precis utanför sovrummet,

så man kan ju då tänka sig att tala med,

om inte mindre bokstäver, så iallafall med n-o-r-m-a-l-a bokstäver...

Inte SKRIIIIKA!

Det var en jävla karl och vråla.

Sedan upplyste han mig om att det sämsta man kunde göra

var att bygga in alla rör och liknande så det inte syntes.

Det var tydligen helt värdelöst så som man byggde idag.

Ok, tack, vad tycker du jag ska göra?

Riva huset och bygga nytt ala 70 tal eller?

Det ser iallafall ut som att det måste stå och torka ett tag till.

"Ok", sa jag. "Det var ju tråkigt. Man vill ju att det ska bli klart,

fast man vill ju verkligen att det ska vara helt torrt också.

Så då får vi köra med avfuktaren ett tag till."

Då började karln gapa:

"Jag kan verkligen inte lämna det här!!

Det här är mitt jobb!!!!

Jag ska lämna garanti på det här, och så här kan jag inte godkänna!!!

Jag måste ha varit väldigt otydlig när jag sa:

"Man vill ju att det ska vara helt torrt. Då kör vi med avfuktaren ett tag till..."

Hoppas det dröjer innan han kommer tillbaka,

och att han då har hittat något som gör honom lite glad...

Bye Bye Love...

För 12 år sedan, när jag mådde som sämst klev två killar in i mitt liv.
Sugar Ray och Mike Tyson.
De blev tillsammans med TinTin som flyttade till oss två år senare ljusen i mitt liv.
När jag flyttade hemifrån fick mina älsklingar stanna kvar hos mina föräldrar, då jag inte kände att det var rätt att göra 3 utekatter till innekatter i en lägenhet.
Men de har alltid varit mina älsklingar, som jag träffat flera gånger i veckan.
Men tiden går och den tråkiga verkligheten är ju så att katter inte lever för alltid.
Tyson som tyckte att daggmask var det mest spännande man kunde jaga
lämnade mig för ca 4 år sedan.
TinTin med sitt stora, men tyvärr svaga hjärta följde Tyson för två år sedan.
Idag blev de återförenade alla tre...
Idag har Sugar Ray somnat in.
Saknaden är stor, det gör så ont.
Men vetskapen att de är tillsammans gör att det känns lättare.
Idag den 1 oktober har mitt sista pälsklädda hjärta lämnat mig...