Magsår

Igår kväll började Alfons nysa.

Först nös han en gång,

sedan började han nysa hejdlöst och hosta.

Sedan började näsan rinna.

Så nu har vi en dunderförkylning som huserar hos oss.

Visserligen heter det:

"Ju fler, desto bättre."

Men vi hade faktiskt klarat oss

alldeles utmärkt utan just den här förkylningen.

Och imorse när vi kom upp,

efter att ha sovit si så där typ

ingenting,

så regnade det...

Men då bestämde vi oss för att ignorera det,

och satte på julmusik!

Det var super mysigt.

Jag har aldrig gillat julen,

men under min graviditet fick jag

en hormonskada i hjärnan,

så nu älskar jag julen.

Sådana saker är det ingen som pratar om

på föräldrautbildningen minsann...

Hur som helst.

Min favoritjulmusik är Kikki Danielsson.

I den här bloggen dömer vi ingen, ok?

Sambon är så där supernöjd över det musikvalet.

Men egentligen är det nog inte så

att jag är så där överförtjust i Kikki Danielsson,

men min mamma spelade alltid hennes julskiva

när jag var liten varje jul.

Så det är liksom jul för mig.

Men gissa om Alfons fick huvudbry under frukosten.

Han satt ju givetvis och undrade:

"Vart fan är Kikki någonstans egentligen?!"

Till slut när jag satte ner honom i gåstolen

begav han sig raka vägen mot högtalarna 

och började titta bakom dom.

Till slut när han inte hittade henne gav han upp

och fortsatte jaga sin mamma och pappas hälsenor.

Den där gåstolen ger mig magsår!!

Ni vet den där känslan man kan ha, 

när man bara går och väntar på att det ska smälla?

Man går liksom på helspänn.

P-r-e-c-i-s så är det att leva med

en gåstol i huset.

Man hör först på håll hur

det tassar lite, lång bort.

Sedan kommer ljudet sakta närmare,

och närmare.

(Tänk er musiken från Hajen)

Man börjar spänna sig, och kolla oroligt över axeln.

Sedan blir det tyst...

Man slappnar av och intalar sig 

att den här gången var det falskt alarm.

SEN!! PLÖTSLIGT!!

Från ingenstans hör man hur något tar fart,

ökar hastigheten.

(Fortfarande Hajen musiken)

Man blundar, försöker andas lugnt.

Så... smack!! Rakt över hälsenorna!!

Man tar tag i köksbänken, biter sig i läppen

för att undvika att lära sonen de värsta svordomarna.

Och när man vänder sig om och kollar ner på

hur mycket skada det vart den här gången,

ja, då möts man av världens lyckligaste kille,

med en leende i hela ansiktet,

jättestolt, 

att han hittade mamma den här gången också...

Här är "terroristen" i kylskåpet...