När Alfons kom till världen - The story

Nu har det gått sex veckor sedan Alfons föddes.

De flesta jag känner har också fått sina små underverk.

Så nu kommer min förlossningsberättelse.

Kl 02 den 17 februari vaknade jag

av att jag kissade på mig.

Efter 2,5 nanosekunder inser jag

givetvis att jag inte kissar på mig,

utan att det är vattnet som gått.

Med hjärtat i halsgropen begav

jag mig mot badrummet

och duschen.

Där stod jag sedan och bara stirrade,

och undrade hur mycket vatten

det får plats i en och samma person.

Martin var snabbt på plats han också,

och undrade även han samma sak.

Nu gick det upp för mig att:

"Nu jävlar ska det födas barn!"

Fick tag i telefonen och ringde det

för länge sedan inlagda numret

till förlossningen.

Snacka om att stressnivån på

Basketgatan 1 höjdes rejält

när det var UPPTAGET!

I ca 30 minuter möttes mitt öra

av en envis upptaget signal

innan någon svarade.

Snacka om att jag svor både

en och annan ramsa
över landstinget då.

När jag väl kom fram och fick prata

med en barnmorska fick jag beskedet

 att eftersom värkarna inte startat

skulle jag få en tid på Bedömningsmottagningen

dagen efter

och sedan kunde jag lugnt gå

 och lägga mig igen.

Eller hur!?

Det var ju jättelätt att INTE ligga där i sängen

och INTE känna efter om det kom värkar.

Så i 1 timme låg jag och tittade i taket.

Sen plötsligt började det mola i magen.

Först var jag osäker på om jag kände rätt.

Men efter ett tag var det inga tveksamheter alls!

Väckte Martin som fick börja klocka värkarna.

Det var allt mellan 5 minuter

till 25 minuter mellan värkarna.

Ringde och talade om att värkarna

hade kommit igång.

Men nej, jag fick inte komma in till förlossningen,

jag skulle fortfarande till bedömningsmottagningen

kl 11 dagen efter...

Vid 10 tiden packade vi in oss i bilen
och åkte den lååånga vägen till Uppsala.
Väl framme på parkeringen vägrade jag gå ur bilen.
I min värld när man säger att någonting gått,
innebär det att någonting har gått iväg, är borta, inte är kvar.
Men så är inte fallet när vattnet har gått.
Det bildas tydligen hela tiden nytt vatten,
så varje gång jag reste på mig var det som Niagarafallen.
Och för att komma till bedömningsmottagningen
måste man gå igenom cafeterian på sjukhuset.
Förnedringen var total.
Alla skulle tro att jag kissat på mig!!
Förmodligen skulle ingen ha trott det med tanke
på vilken del av sjukhuset vi var på
plus att jag var väääldigt gravid.
Men just då kunde jag bara tänka på
att folk skulle tro att jag kissat på mig.
Efter mycket övertalning av Martin
tog jag mig till slut igenom cafeterian
och upp på bedömningsmottagningen.
Bara det att promenaden från bilen och in
satte lixom igång det hela
och plötsligt hade jag typ 3 minuter mellan värkarna.
Så när jag hade gjort den, enligt mig,
stora ansträngningen och tagit mig
till bedömningsmottagningen
var det bara att vända i dörren och ta sig
ner till förlossningen istället.
Så igenom cafeterian igen...
På förlossningen fick vi komma in i ett
undersökningsrum först.
Och barnmorskan förklarade för mig
att eftersom mitt vatten hade gått
så måste jag stanna kvar om hon undersökte mig.
Hallå?!
Som om jag hade tänkt att åka därifrån!
Undersök på du, tänkte jag.
Klockan var 12.
Öppen 2,5 cm!
Yes, nu händer det!
Nu ska vi föda barn!!!
Fick komma in på en förlossningssal,
där vi gjorde oss ganska hemmastadda.
Vi kunde räkna med att det skulle ta en timme
per centimeter innan jag var helt öppen.
Så då började det ett riktigt race med gåstol,
pilatesboll, liggande, stående och ibland nästan upp och ner.
Martin var skitduktig på att försöka få mig
att andas rätt.
För det mesta tror jag dock att den
enda som fick i sig syre var Martin.
Men det var ju bra, för då var ju iallafall han pigg!
Klockan 18 undersöktes jag igen.
Med lite enkel matematik räknade jag ut att
jag minst borde vara öppen 6-7 cm.
Väntade med spänning på vad barnmorskan
skulle säga.
Och nu var det en ny barnmorska,
den första jobbade tydligen inte dygnet runt
och hade gått hem.
"Åh, vad du har jobbat på bra!"
Säger hon.
Du är öppen 3 cm."

3 CM!! SKOJAR DU MED MIG?

"Jaha" Sa jag till Martin.
"Vårt barn kommer födas lagom till påsk..."

Efter 4 timmar till
orkade förmodligen
varken personal eller de andra stackars
kvinnorna som också var där för att föda barn
höra på mina skrik längre,
för då frågade dem om jag ville ha smärtlindring.
"Ja, just fan! Smärtlindring! Jag visste att det
var något viktigt vi hade pratat om på föräldrautbildningen!"
Jag hade totalt glömt bort att det fanns smärtlindring!
Vid 22 tiden på kvällen fick jag lustgas, epidural
och även värkstimulerande för att skynda på det hela.
Förmodligen hade de inte tid eller plats att
ha oss kvar till påsken...

Och epiduralen var som en skänk från ovan!
Jag somnade på en gång!!
Sen kände inte jag en enda värk fram till midnatt.
Då  vart man ju lite kaxig.
"Ska det vara så här kan jag föda hur många barn som helst!!"
Strax efter midnatt ångrade jag mig
och tog tillbaka vartenda ord.
Krystvärkarna gjorde entré...
Herrejävlar!
Om någon hade stört sig på mina skrik tidigare
så var det ingenting mot mina
djungelvrål under krystvärkarna!
Ett tag undrade jag vem det var som lät,
och upptäckte ganska snart att det var jag själv.
Hade ingen aning om att jag hade sådana röstresurser.
Martin var ett helt underbart stöd.
Enda gången jag var lite otrevlig var när både han
och barnmorskan försökte peppa mig genom
att säga:
"Kom igen... En gång till!"
...i typ 2 timmar...
En gång till för mig är EN gång till
och inte 457 gånger till.
Då skrek jag:
"Håll käften!"
I samma sekund som jag gör det inser jag att
barnmorskan kanske blir ledsen och tänker gå därifrån.
Så då hann jag lägga till "Martin!" lite fort innan nästa värk.
Trots peppande ord och ett jäkla massa krystande
ville det inte komma ut någon bebis.
Alfons hade fastnat mot mitt blygdben.
Milt uttryckt kan jag säga att det var inte skönt.
Jag var som en elitgymnast och befann
mig alla möjliga olika ställningar för att
försöka få honom att åka nedåt.
Men nehe, lilla Alfons ville inte...
Efter vad som kändes som tiden fram till påsk
hade han äntligen hittat rätt.
Nu hade jag hållt på så länge och var
så svettig att Martin fick badda pannan
med kalla handdukar.
Han la den kalla handduken på min panna,
i all välmening.
Men varje gång jag skulle krysta så lyfte jag
ju på huvudet och tryckte ner hakan i bröstet
och då åkte den förbannade handduken ner över
ögonen varje gång.
Så till slut fick min kära sambo en kall handduk
rakt i ansiket!
Det var tydligen väldigt viktigt att
jag skulle dricka blåbärsoppa under hela den
här cirkusen också.
Martin sprang med det där blåbärssoppe glaset
framför mig hela tiden mellan värkarna.
Men varje gång jag skulle föröka få i
mig lite blåbärsoppa
så lyckades Martin trycka ner sugröret i botten på
glaset och jag fick inte i mig någonting.
Och inte hann jag göra någon uppmärksam på
detta mellan värkarna heller...
Sista timmen under krystvärkarna
hade jag dödsångest
och började undra över hur alla skulle reagera
när jag bara dog där i sängen.
Det var det absolut värsta, läskigaste och traumatiska
jag varit med om i hela mitt liv.
Till slut hade jag ca en halv sekund mellan värkarna
och jag kunde nästan inte andas.
Även Alfons började bli påverkad.
Så då stängde man av det värkstimulerande droppet,
och trodde väl att kroppen skulle sköta det själv.
Men om någon frågat mig hade jag ju kunnat
tala om för dem att min kropp i princip inte
fattar någonting.
Det har jag lärt mig under graviditeten...
Så under 2 minuter hade jag inte en enda värk.
Och stackars Alfons kom ingenstans.
Så från ingenstans kommer det en till barnmorska
och sätter en spruta i min hand och
tjoff så kom Alfons ut!
Ca 24 timmar efter att vattnet gått.
Och precis då var all smärta som bortblåst!
Alfons skrek och jag grät.
När jag fick upp honom på bröstet
var det en så enorm känsla som
inte går att beskrivas.
Men jag fick inte njuta så länge av det.
Eftersom "lill"killen vägde 4260g
var det en hel del som hade gått sönder.
Så nu skulle det sys.
Förstår precis hur de där Kallikå figurerna
på syslöjden kände sig.
Som tur är har jag inte fått några fysiska men
av hela upplevelsen.
Den psykiska biten jobbar jag fortfarande med,
bland annat genom att skriva av mig lite.
Hoppas jag inte skrämt upp någon allt för mycket.
Barnmorskan sa ändå efteråt
att jag haft en helt normal förlossning.
Och då bestämde jag mig för att
om det där var normalt...
inga fler barn här inte!