Jag är en ädelgas

Jag slutar aldrig att förvånas över mig själv.
Det är inte det att jag är särskilt korkad,
men apparaten längst upp på kroppen hänger liksom inte alltid med bara.
Jag är inte dum på något vis, jag kan en massa saker, viktiga saker som till exempel att det första hjulet tillverkades i Messopotanien ca 400 år före Kristus.
Så det är inte det att min hjärna inte kan ta in information.
Men jag läste i en NO bok på högstadiet;
att ädelgaser fått sitt namn av sin stora tröghet att reagera,
så jag måste vara en ädelgas...
Idag kom jag hem från biblioteket för att kasta in alla böcker
och datorn innan jag skulle till förskolan och hämta Alfons och
upptäcker att hemnycklarna inte ligger i jackfickan längre.
Jag visste att det legat där hela dagen!! Men nu var de borta!
FAN, jag hade inte tid att åka tillbaka till biblioteket för att leta!
Tänk om jag tappat dem vid bilen på parkeringen...
Jag hann  varva upp ganska rejält, med diverse svordomsramsor,
tills jag insåg att jag ju faktiskt stod i hallen... Vilket rimligtvis borde betyda
att jag använt nycklarna inom en ganska närstående historisk tid...
De satt ju såklart i ytterdörren...
En annan sak som händer mig ganska ofta är att jag är ute och åker i min bil.
Jag har det ganska bra och så plötsligt möter jag den röda Saaben och vinkar glatt,
energiskt och väldigt stort till min kära sambo... ända tills jag kommer på att
det ju faktiskt är jag som har den röda Saaben just den dagen...
Och ädelgas-teorin håller sig ganska stark med tanke på att jag förra veckan lyckades slå mig själv väldigt hårt i ögat med ena knogen då jag skulle försöka visualisera
för Martin hur otroligt lika en grävling jag är när jag springer.
Ni som har sett en grävling springa kan ju förstå att jag tycker det är lite tungjobbat.
Jag lyckas helt enkelt inte hålla undan för mig själv,
vilket resulterade i ett jädra ömt öga...
Jag är lika glad varje kväll att jag inte har haft bort Alfons under dagen... ska bara gå och kolla för säkerhets skull... God natt!