Små monster i blodet

Idag hade jag hoppats på att jag skulle få åka hem, men nej.

Imorse kom provsvar som visade på en bakterie i blodet, men de visste fortfarande inte vilken sort.

Så innan lunch kom Martin och Alfons och efter jag fått min antibiotika så åkte vi iväg och åt lunch. Jättemysigt. Vi åt på Pizza Hut. Och även om jag mådde så illa av antibiotikan så var det så härligt att slippa sjukhuslukten. Sen åkte vi och kollade på bilar, bara för att fördriva lite tid då jag absolut inte ville tillbaka till sjukhuset. Till 20:00 var jag tvungen att vara tillbaka för min nästa antibiotikakur. 

Vi svängde in på City Gross för att handla lite lördagsmys till mig, men jag kände mig bara spyfärdig av det mesta.

Jag ska prova lite chips ikväll och se om det funkar. Men bara det faktum att jag faktiskt haft en chipspåse i min direkta närhet i flera timmar utan en tanke på att öppna den... Nä, det är inte riktigt jag. Då vet man att jag inte mår bra.

Efter handlingen bestämde vi oss för att faktiskt åka hem en stund, så jag kunde packa lite nya kläder, lukta på mitt hem och bara slappna av lite. Men precis innan vi ska åka ut ur Uppsala ringer telefonen och läkaren vill att vi kommer tillbaka på en gång.

Så vi åkte tillbaka. 

Naturligtvis hade läkaren fått några akutfall så vi fick snällt sitta och vänta. Jag somnade av utmattningen av utflykten och Alfons och Martin gjorde det mesta för att skynda på renoveringen av BB.

Till slut kom läkaren och då hade de fått veta vad för bakterie som simmade runt i blodsystemet, och det är tydligen ingen sån där lurvig sak, med söta ögon utan mer en bakterie med horn och vassa tänder.

Den vill tydligen jävlas både med hjärtat och infektera huden om jag har otur.

Men i nuläget låter mitt hjärta finfint och jag har inga sår, men än mitt narkomanliknande armveck.

Och bebisen ska heller inte ta någon skada.

Tur att de satte in antibiotikan på en gång! Och tur att jag bad dom ta tempen en extra gång. Och lite tur att njurarna ändå slog på nödstopp, annars hade jag nog inte åkt in...

Så det blidde inget åka hem.

Känner mig rätt uppgiven, allra helst när Alfons frågar: "Bor du här?"

Men i kväll kommer Martin tillbaka och sover här med mig i natt, för jag orkar inte ensam en natt till.

Så han ska sova i den här lådan;

Ha en trevlig lördag på er! 

Och om det är någon som vet någon som varit i samma situation med just njurarna får ni gärna förmedla en kontakt, kanske jag kan få tips eller veta hur man löste det.

Kram!!