Det här är vad som händer

Ja, jag har så tråkigt här i min sjukhussäng att jag får fördriva lite tid med att blogga.

Jag vart inkörd till Enköpings lasarett i onsdags morse med ännu ett njurstensanfall.

Jag har haft det tidigare under sommaren och fick då en kateter från njuren genom ryggen för att avlasta njuren som annars kan förlora sin funktion om det står vätska för länge.

Efter att katetern strular varje dag i tre veckor så slutade den plötsligt att fungera helt och jag hade ingen värk. Så få togs beslutet att ta bort katetern. Detta görs vanligtvis med att man klipper två trådar och lätt drar ut slangen ur ryggen. Men inte på mig...

Det visade sig att slangen inte gick att räta ut, utan låg som en krok i njuren. I 3,5 timme försökte flera läkare med hjälp av olika verktyg bända ut slangen ur min rygg. Till slut kände både dom och jag att det inte gick att fortsätta. Det blev operation två dagar senare. Sen skulle det vara bra.

Men jag har känt i njurar, urinledare och blåsa att något varit fel hela tiden.

Och jag hade rätt.

Njuren var återigen full med vätska, och jag har stenar i båda njurarna.

Hade jag inte varit med barn hade det kanske varit lätt att åtgärda, men nu sitter vi lite i ett dödläge. Eftersom jag verkar bilda sten även i katetern är det ett avlägset alternativ iallafall för mig. Eftersom insättningen av slangen görs delvis utan bedövning och gör för jävla ont och jag vet att det kommer bli samma problem igen så vill jag inte ha en ny.

Jag har även en infektion i njurbäckenet så i nuläget gör man ingenting åt stenarna.

Jag ligger inlagd, på BB. Bra terapi för mig som fick så dåliga erfarenheter av BB när Alfons föddes.

Här får jag antibiotika intravenöst och de håller koll på mig hela tiden.

I förrgår hade jag nästan 40 graders feber, och jag som aldrig har feber däckade totalt. Att dessutom få ligga på en stenhård brits i en röntgenapparat i en timme i väntan på att de programmerar om maskinen för bebisens skull är heller ingen höjdare med feber...

Men bebisen mår hur bra som helst har hysteriskt roligt med att sparka på min irriterade blåsa...

Jag saknar min familj så sjukt mycket, vill bara hem och kramar på dom. 

Förhoppningsvis får jag åka hem imorgon om jag inte behöver få antibiotikan i blodet utan i tablettform. Sen börjar projekt "vad fan gör vi med njurarna".