När klumpigheten kom till stan

Ja, det gick ju åt helvete med påslakanet...

Borde ju ha räknat med det...

Min kropp beter sig ju inte riktigt som jag vill längre.

Det är först nu, på 28 år

som jag märker av fysiskt att jag faktiskt har ett handikapp.

Många med ADHD/ADD är väldigt klumpiga.

Som barn har jag inga minnen av om

jag var klumpig eller ej.

Sen började jag med dansen och fick kontinuerligt

träna upp min simultankapacitet

och min smidighet.

Under alla år jag dansade lyckades jag hålla klumpigheten i schack.

Slutade dansa när jag var 19.

Sakta, utan att jag märkte det smög sig klumpigheten på.

Man tycker ju att den hade kunnat vara lite artig,

knackat på dörren och frågat:

"Får jag komma in?"

Då hade jag ju kunnat dra fram en stor bokhylla

och ställt framför dörren.

Men nej, nu har den smygit på mig

i flera år.

I juni 2011 fick jag reda på att jag väntade Alfons

och slutade då genast med den medicineringen jag

haft under 10 år.

Och då, plötsligt, drar klumpigheten

in likt ett gigantiskt karnevalståg!

Med pompa och ståt, rakryggad med ett elakt flin!

Jag missar dörröppningar och springer in i dörrkarmar.

Jag missar köksskåpet när jag ska ställa in glas,

och smäller in glaset i handtaget på köksluckan,

så det blir glas över allt.

Jag tappar nappflaskan,

givetvis utan lock,

så det blir ersättning i hela köket.

Jag kastar all fruktsallad på vardagsrumsmattan,

istället för att lyckas få upp den på gaffeln.

Jag stänger bildörren,

utan att dra in benet först.

Jag springer in i kanten på soffan,

när jag ska försöka undvika att springa in i bordet.

Och så vidare och så vidare...

Och det är väl ok att vara lite klumpig,

det kan ju till och med vara lite charmigt.

Men detta händer i princip varje dag!

Och då pratar vi inte om att EN sak händer under dagen,

utan jag lyckas på något magiskt sätt få med alla saker på listan

och lite till.

Så att jag skulle lyckas få ihop ett påslakan...

Nej, projektet slutade ungefär i samma sekund som det började.

Så nu får det vara slut på denna jäkla prestationsångest.

Visst, det finns folk som gör sin egen mat till barnet,

det finns de som syr egna kläder till barnet,

det finns för tusan till och med folk som syr sin egen jäkla vagn

till barnet.

Men jag har bestämt mig!

Det finns faktiskt människor som jobbar

med alla dessa saker.

Och jag vill INTE vara delaktig i att bidra till arbetslösheten.

Imorgon köper jag ett fint, färdigsytt påslakan!