Sedan den 10 juni 2011 är jag utan mediciner.
Jag klarar av min vardag bra.
Jag har lättare att hålla reda på tiden.
Jag klarar av att planera min dag och jag får inte panik om planeringen rubbas.
Jag klarar av att ha ansvar, och lyckas med bedriften att
både planera, inhandla och laga maten.
Jag sover på nätterna.
Men mest av allt:
Jag känner...
När jag går bland gula löv en höstmorgon så känner jag lycka!
Jag kan känna mig så löjligt lycklig och glad
över helt vanliga saker.
Och det slog mig för ett tag sedan:
Jag har alltid predikat att människor med liknande diagnoser
bör testa medicinering, för det öppnar upp till en helt ny värld.
För det är faktiskt så att utan medicinen hade jag inte klarat av min vardag.
Då har jag alltid mött personer som varit rädda för att bli "avtrubbade".
Och jag har alltid sagt att det bara är skitsnack,
att man kan känna även med medicin.
Men det sista året, efter att Alfons föddes,
och gravidhormonerna pyst iväg,
har jag insett att jag inte känt på 10 år.
Jag har inte varit som en monoton zombie,
självklart har jag varit både glad och ledsen.
Men jag har inte känt den där bubblande lyckan
över att se fina löv.
Många kanske tycker att det verkar konstigt att bli
så lycklig över lite löv.
Men det här är förmodligen något som många andra
också blir glada över,
men inte reflekterar över.
För det kommer inte som en chock för dem,
att plötsligt efter ett decenium känna lyckorus.
Jag ångrar inte att jag tagit mina mediciner,
för utan dom hade jag inte klarat av livet.
Jag har alltid sagt:
"När jag började med medicinen, då föddes jag."
För så kändes det.
Men nu känns det lite som jag blivit född igen,
nu när jag får uppleva det här häftiga!
Min diagnos och mina problem märks inte av så mycket längre.
Ibland undrar jag om jag drömde alltihop,
har jag verkligen ADD?
Kan det vara så att det mesta växt bort,
att jag lärt mig så mycket strategier så jag klarar mig?
Kan det vara så, att jag är som alla andra nu?
Kan det vara så att jag är normalstörd nu?
