Alla fattar väl ett "BEH"??!!

Vi har just nu kommunikationsproblem på Basketgatan 1...
Alfons favoritsaker för tillfället är: Bamse, boll, bada, banan, bil, bok...
Kul tycker ni, frustrerande tycker jag, då alla sakerna uttalas: "BEH"...
Joråsåatt... Alfons börjar först lite glatt med att tala om för mig att han skulle vilja ha "BEH".
"Vill du ha banan?" frågar jag då vi faktiskt är i köket.
"BEH" upprepar han och tittar uppfodrande på mig.
"Ja, vill du ha banan?" upprepar jag och visar honom bananen.
"EHH" utropar han och viftar med händerna medans han skrynklar ihop ansiktet tills han ser ut som en påse.
"Nej, nej, jag ska inte tvinga dig" säger jag och lägger tillbaka bananen.
Alfons börjar plocka med lite klossar och jag fortsätter plocka in disken.
Efter en stund så drar han mig i byxbenet och säger "BEH"!
"Är det boll du menar?"
Jag går och hämtar hans nya boll i hallen och ger honom den.
Han tittar på bollen och ser ut att tänka: "Det var ju inte det jag tänkte, men ok då..."
Så han leker med bollen en liten stund.
Efter ytterligare en tid kommer han ut i köket igen...
"BEH"...
"Men du fick ju bollen" säger jag och går och hämtar bollen igen.
"EEHHH" gapar han och viftar bort bollen.
"Fast mamma förstår inte vad det är du vill just nu" försöker jag förklara medans han hänger i mina byxor och liksom böjer sig som en banan med huvudet bakåt för att riktigt visa mig hur otroligt korkad jag är som inte ens fattar det enklaste "BEH"!!!
Jag hämtar en bok och sätter mig och läser och han är hur nöjd som helst.
Efter bokläsningen fortsätter han att leka i sitt rum.
Men återigen efter ett tag kommer han farandes med ett högljutt "BEH"!!
Han rusar förbi mig och ut i hallen, plockar fram sina skor och ställer sig i fönstret och pekar på bilen.
Ja, ok, där förstod jag honom, men jag kan ju inte sätta mig och
åka bil med honom bara för att han känner för det...
Så att man skulle lite milt kunna kalla det för att vi har kommunikationsproblem just nu...

Vi har fått besked om förskoleplats till hösten.
Vi fick det vi önskade.
Vi hade tre önskemål, och för oss hade det ingen betydelse vilket av dem vi fick,
och vi är jätte nöjda!
Fast det vart helt plötsligt lite verkligt att han faktiskt ska börja på dagis till hösten.
Hur ska JAG klara av det?
Känns läskigt att lämna över ansvaret för ens barn till främmande människor.

För övrigt har jag en liten önskan.
Det vore så himla trevligt om ni som läser lägger en kommentar till mina inlägg lite då och då.
Ni är några som redan gör det, och det gör mig så himla glad.
Man får ju liksom ett kvitto på att det faktiskt är någon som läser.
Jag har ändrat inställningarna, så det ska vara lättare nu att kommentera.
Jag vet att det var några som tyckte det var krångligt förrut.
Just nu känns det lite som att uppträda med strålkastarna riktade i ansiktet,
så man inte ser publiken.
Och när man har uppträtt klart och lamporna släcks så står det
3 pers och hänger i baren...
Men det är bara en önskan, känn er inte tvingade!