Efter min helvetes-graviditet så började jag känna mig jävla less och när jag gått mina fulla 40 veckor kände jag att det var bra och ville bli igångsatt.
På fredagen den 30 januari var vi till bedömningsmottagningen för att kolla hur stor bebisen var, eftersom Alfons var stor när han föddes (4360 g) och för att kolla om jag överhuvudtaget var redo för en igångsättning.
Självklart var jag inte det...
Läkaren lugnade mig och sa att den här bebisen inte alls var stor, inte över 4000 g.
Det kändes bra, jag blev lugnare. Jag var rädd att barnet skulle tjocka på sig rejält på slutet. Det var ingen mys-pys-saga att föda en klump på 4360 och jag hade ingen önskan om att klämma ut en större modell den här gången.
Läkaren gjorde iallafall en hinnsvepning på mig och vi åkte hem.
Jag hade värkar till och från under helgen. De startade upp, blev jämna och täta för att sedan försvinna.
Jag var rätt uppgiven ett tag.
På måndagen åkte vi tillbaka för att kolla om hinnsvepningen gjort någon nytta.
En undersökning gjordes, men nej, kroppen var lika trög och oförstående den här gången också!
Läkaren tyckte inte att ytterligare en hinnsvepning skulle göra någon skillnad så jag drog upp byxorna och åkte hem...
På väg hem till svärföräldrarna för att hämta Alfons började det göra lite ont, men jag brydde mig inte, det var ju så det varit hela helgen.
Hemma hos svärföräldrarna var jag tvungen att lägga mig på soffan, och sen tog jag mig inte upp igen pga kraftiga värkar.
Men till slut tog jag mig ut till bilen och vi åkte hem.
Sen blev det bara värre och värre, men jag intalade mig att det snart skulle sluta. Jag ville inte bli besviken igen.
Jag duschade, och badade för att lindra lite.
Vi hade ju en plan, att Alfons skulle vara hos mina föräldrar under den här fasen, men jag fattade ju inte att jag var i någon fas alls så han var med hemma hela tiden.
Martin la Alfons och kom sedan in i badrummet och började klocka värkar.
"Hur många minuter ska det vara mellan värkarna?" frågade han.
"Typ 3" sa jag.
"Ok, du har 1"...
Då ringde vi min mamma som fick komma och sova hos oss med Alfons.
Martin lastade ut sakerna i bilen medan jag stod i hallen med TENS-apparaten i högsta hugg och försökte andas mig igenom värkarna.
Ut i bilen och vi började rulla.
Nu hade jag kraftiga värkar som var väldigt jobbiga för jag ville helst stå upp, inte sitta nersjunken i ett bilsäte i en bil på en oerhört dåligt plogad vinterväg!
40 sekunder efter vi lämnat garageuppfarten vrålade jag till Martin att han får ringa en helikopter, för jag åker inte en meter till!!!
Han lyckades på något sätt övertala mig att vi skulle fortsätta. Han var väl inte supersugen på att förlösa mig i bilen...
I Uppsala blev jag undersökt och underrättad om att jag var öppen ca 5 cm.
Så vi blev inskrivna och jag fortsatte att andas genom värkarna.
Jag fick lustgas, det hade varit kanon när Alfons föddes men nu vette fan vad som hände.
Jag gjorde rätt sa de, men jag märkte inget av gasen under värken men däremot där emellan var jag hög som ett hus!
Jätteobehagligt!
Jag fortsatte dock med gasen, dels för att ha något annat att tänka på för nu började panikkänslorna från förra förlossningen göra sig påminda.
Och nu kräktes jag som en sjuk räv!
Tog bort TENS-apparaten för jag fick för mig att det var den som gjorde mig illamående och sen spydde jag inte mer.
Panik ökade hela tiden.
Nu hade vi varit på förlossningen i ca 3 timmar och det gjorde jävligt ont.
Mina erfarenheter talade ju om för mig att nu borde jag ha 19 timmar kvar till det var dags för 2 timmars krystvärkar...
Jag började bli rädd.
Jag försökte bokstavligen klättra över Martin och ta mig därifrån.
Och jag kände att jag ville trycka på!
Barnmorskan hade precis undersökt mig och jag var öppen 7-7,5 cm så jag blev tillsagd att jag inte fick krysta fören hon undersökt mig igen!
Att hålla emot en krystvärk är förmodligen det absolut svåraste man kan göra! Det går emot allt förstånd för kroppen! Men jag gjorde som hon sa, livrädd för att jag skulle skada mig om det inte var dags!
Men på bara några minuter hade jag öppnat mig de sista centimetrarna och jag fick trycka bäst jag ville!
20 minuter senare kände jag hur vår underbara lilla tjej gled ut och började skrika!
Förra gången var jag näst intill medvetslös när Alfons kom ut och jag har inga minnen av att han låg på mitt bröst ens.
Så det var en mäktig känsla att få se och känna på den här lilla varelsen!
Mina barn börjar dessutom sina liv med att bajsa på mig, så nu blir det garanterat inga fler, för vem vill bli bajsad på liksom!?
Den här förlossningen var som en barnlek jämfört med den första.
Visst, det var jobbigt och jag brottades med minnen från 2012.
Men jag gjorde det!
Inget kaos den här gången.
Tilde är född den 3 februari strax efter 02 på natten, och vägde 4520 g. Så mycket för det tillväxtultraljudet! Jag tackar min lyckliga stjärna att hon inte valde att stanna där inne lite längre! Iallafall, kl 11 på förmiddagen var vi hemma igen.
Det kändes som jag varit till sjukhuset och hämtat ett barn, och då vägde hon ändå mer än Alfons.
Jag vet att jag sa det förra gången att det inte skulle bli fler barn, men nu är det verkligen så.
Mina njurar är fortfarande skitnjurar. Tilde hade ingenting med njurproblemen att göra, utan det är något fel i min kropp som gör att jag producerar onaturligt mycket sten.
Så jag kommer aldrig våga utsätta min kropp för en ny graviditet, den klarar inte det. Och den här resan är det värsta jag varit med om...
Så nu vet ni det, så slipper jag höra tjatet om en "nr 3"! :-)
Skulle gärna ha en 3:a, men så länge man inte kommer på ett sätt att odla dem i drivbänk så får det vara!
Älskar att du delar med dig om dina berättelser! Jag är själv egentligen inte orolig för min förlossning men med all denna jäkla gallsmärta så tänker jag att det borde bli pice of a cake men vi får väl se ;) kram My
SvaraRadera